Det finns en person i mitt liv som kallar sej min vän. Personen i fråga är jättesnäll och så. Föreslår att vi ska ses och hitta på något, till historien hör att vi bor en bit ifån varandra och det är inte så lätt att passa in tider så det passar.
Iaf så fortsätter vi att hålla kontakten. Jag berättar att jag har skaffat pojkvän. Då blir det helt tyst från personens sida ett  bra tag, Jag hör inte ett ord från honom. Efter ett tag så börjar vi snacka som vanligt igen. Vi snackar och har intressanta samtal. Allt är som vanligt tills.... Han slutar att höra av sej igen. Jag får reda på att han har skaffat sej flickvän. Jaha? Kan han inte snacka med mej längre då? Det går ett tag utan att vi snackar så mycket. Efter nån månad så börjar han höra av sig allt mer ofta igen. Han har gjort slut med flickvännen! Han börjar igen föreslå att vi ska ses och vi hittar en tid som passar. Vi har riktigt trevligt tillsammans. Allt är som vanligt igen. När jag senare har brutit upp med min pojkvän och derättar det i ett av våra samtal så... Börjar han klanka ner på mej. "Du är ju långt nere i träsket nu! Ingen pojkvän! Inget jobb! Ingen bil! Haha.. Du är inte så mycket att ha!

Fan vad sur man blir på sånna personer! Varför ska man klanka ner på andra, när man istället bara kan stötta och säga att allt kommer ordna sig!


Vill tacka alla mina "RIKTIGA" vänner där ute. Jag är så glad att ni finns!